Tänka sig jag har räddat ett liv!

Jag funderade lite idag och för snart ett år sen träffade jag en person som jag räddade livet på.

Det är sant, denna personen sa det till mig.

Jag hade planerat i ungefär en vecka till en fest som jag skulle på, en byfest
skulle man kunna kalla det. Men allt rann ut mellan mina fingrar dagen innan
så jag tänkte att jag skulle skita i allt.
Men så kom dagen och mina kompisar behövde chaufför, och jag ställde upp.

Kommer dit, rätt så trevligt, fast jag fick betala inträde vilket jag borde ha fått betalt av de som jag körde,
träffade lite folk, gamla och nya. Började prata med en kompis som var lite allt för lullig och hon tyckte att vi
skulle gå till öltältet, vilket vi gjorde. Där får jag träffa henne!

Hon var väl inte i det nyktraste laget men inte odräglig, sådär gofull ni vet.
Vi börjar prata och går och kissar, fan va rolig hon va...spännande!
Det blev sen att jag hängde med henne resten av kvällen, ända tills vi skulle åka hem.
Vi sa hejdå och jag fick hennes bling-bling halsband som hon vunnit under kvällen, och en hårnål
så att jag skulle se när jag körde (Jag hade långt hår vid denna tiden)

Jag lyckades få tag på hennes nummer, fråga mig inte hur, jag lyckades med det iallafall,
vi sms:a, träffades ett tag och en dag var vi ihop!
Någon vecka senare fick jag veta av henne att jag hade gjort något stort den kvällen då vi träffades
för första gången, jag hade räddat henne från att göra något väldigt dumt!
Hon sa att hon hade funderat på att avsluta detta livet och gå vidare till nästa, men så hade jag
, drummel som jag är, kommit som en trevlig och intressant person, och gett henne 
en ny chans helt enkelt, något att kämpa för, något att leva för, en liten gnista av hopp!

Ett års sen är det...vi gjorde slut för tre månader sen ungefär och det känns som om det vore igår. Tiden har inte gått fort får jag påstå, snarare tvärtom! Träffade henne väldigt snabbt vid midsommardagen, i öltältet, så passande, allt gick så fort, plötsligt stod hon där, och sen sekunden efter var hon borta. 
Jag saknar att ha henne hos mig, hon var speciell...kanske trodde jag att när jag såg henne att hon skulle
rädda mig där i tältet bland alla fyllon...

Livet består utav hårda dagar, bra dagar, ledsna dagar, glada dagar vilket vi måste stå ut med, vilka vi måste överleva, det är väl det som gör oss till människor.

Ett år sen...



Kommentarer
Postat av: Emma

Massor av karlek och styrka fran Turkıet!
Du ar en underbar van...en av de basta jag nagonsın haft möjlıghet att lara kanna!
KRAM KRAM KRAM KRAM KRAM
Emma

2007-07-04 @ 21:54:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0